Blogginlägg E: The elements of journalism

The Elements of Journalism kan ses som en handbok för journalister. Boken är en sammanställning av resultaten från den största undersökningen som någonsin gjorts bland journalister. Författarna Bill Kovach och Tom Rosenstiel presenterar på ett intressant sätt hur några av de mest framträdande journalisterna idag ser på sitt yrkesområde.

Undersökningen började ta form efter ett möte mellan 25 journalister som ägde rum i Harvard Faculty Club, 1997. Denna grupp journalister, som snart började kalla sig Committee of Concerned Journalists bestämde sig för att inleda den undersökning som skulle ta drygt två år att utföra. De skriver om hur de på mötet diskuterade det faktum att människor började tycka illa om journalister, och inte litade på dem. Att till och med journalisterna började hålla med om att journalistiken hade förändrats i en negativ riktning där nyheter blev underhållning, och underhållning nyheter. Problemet målades upp: om inte journalisterna fanns där för att bistå med nyheter, vem skulle då göra det? Människorna ska ge tillgång till oberoende information så att de kan få möjligheten att bestämma själva, och detta ska journalisterna erbjuda dem.

I första kapitlet beskrivs varför journalistiken är så viktig. Det berättas bland annat om en kvinnas upplevelser av hur journalistiken sett ut i Polen. Där, liksom i flera andra länder i samma situation stod journalistiken för att bygga upp ett fungerande samhälle. Journalistik stod för medborgarskap och demokrati. Författarna vill visa att journalistikens principer och syfte är definierade av den funktion den spelar i människors liv. De menar att visst har exempelvis tekniken spelat en stor roll i journalistikens utformning och utveckling, men det finns en tydlig teori och filosofi som har varit konstant hela tiden. En viktig ståndpunkt i boken är att den huvudsakliga meningen med journalistik är att bistå medborgarna med den information de behöver för att vara fria och självstyrande. De skriver att journalister är obekväma med att definiera vad de gör men att de är säkra på sitt syfte med arbetet.

The Elements of Journalism tar även upp det faktum att det numera ofta inte är en journalists prestationer som är viktiga utan hur stort sensationsvärde artikeln/reportaget har och därmed hur många ex som säljs av tidningen. Detta uttrycker precis den rädsla som Gunnar Nygren beskrev då han menade att journalisten idag endast är en sensationalist som arbetar för medieföretagen. Ett intressant stycke i boken som berör detta kretsar kring den sjunde principen: Journalists must make the significant interesting and relevant. Där återberättas bland annat om intervjun som en av ABC:s främsta TV-personligheter Barbara Walters gjorde med Monica Lewinsky (som misslyckades fatalt med denna punkt). Under den drygt två timmar långa intervjun kretsade frågorna främst kring hur Bill Clinton var på att kyssas och hur pass sensuell Monica egentligen tyckte att Bill var. De viktiga frågorna i sammanhanget försvann nästan helt på grund av att få fram smaskiga detaljer. Intervjun ”såldes” som ”Monicas Story” vilket också råkade vara titeln på hennes självbiografi, ja men se där vilket sammanträffande… Alltså, förutom intervjuns givna strävan efter sensationsjournalistik genom att fokusera främst på sex, så var det också en promotion för Lewinskys bok. ABC utnyttjade Lewinsky men hon utnyttjade även dem. Är det så journalistiken ska fungera? Nej, givetvis är väl inte det något vi vill sträva efter.

En diskussion kring vem som egentligen är journalistens uppdragsgivare visade sig vara rätt komplicerad när jag tänkte efter. Visst skulle man vilja svara att man skriver för att upplysa allmänheten och för att folket ska få veta sanningen, men samtidigt blir väl ändå svaret att man exempelvis arbetar för en dagstidning som betalar ut en lön och detta fungerar som ens arbetsgivare? Jag blev därför rätt förvånad när det beskrevs vilken stor andel av journalisterna som ansåg att deras arbetsgivare egentligen var publiken. Över 70 % svarade att deras lojalitet låg hos publiken; inte deras arbetsgivare, yrket i sig eller de själva. Man kan väl se det som att det inte längre alltid finns en ”vanlig” arbetsgivare som bekostar journalistens arbete. Ofta ett medieföretag som står för lönen och sen kan tittaren/läsaren/lyssnaren ses som arbetsgivare.

Den andra principen som tas upp: Journalism’s first loyalty is to citizens, är mycket framträdande och vikten av att det är publiken som är viktig tas upp många gånger, och de uttrycker tydligt att de anser att det är just publiken som bör ses som journalisternas arbetsgivare. ”I always worked for the people who turned on the television set” säger Nick Clooney som bland annat arbetat som nyhetsuppläsare i LA. Han är helt inne på detta resonemang, att det ärpubliken och inte medieföretaget som fungerar som arbetsgivare. Istället för det kommersiella, vinstdrivande tankesätt som präglade ABC:s intervju tycker jag istället att Nick Clooneys tankegång är eftersträvansvärd.

Jag vill återigen konstatera att The Elements of Journalism är en god handbok för journalister, och även för väldigt många andra osm är intresserade av ämnet. Även om den tar upp många delar av det ”journalistiska förfall” som Nick Davies och Gunnar Nygren argumenterar för så är det inte en lika dyster beskrivning av framtiden. Kovach och Rosenstiel problematiserar och diskuterar varför journalistiken är så viktig och tar även upp en hel del lösningar på problemen vilket är väldigt positivt. Jag känner faktiskt lite mer hopp inför en karriär inom den här branschen nu :)

Blogginlägg D: Journalistik i kris?

Både journalisten och läraren Gunnar Nygren liksom brittiske journalisten Nick Davies är överens om att journalistens roll går en dyster utveckling till mötes. I Gunnar Nygrens bok ”Yrke på glid” uttrycker han att det skett en deprofessionalisering av de enskilda journalisternas roller. Han menar att de stora mediekonglomeraten har en enorm makt, medan journalisternas makt minskar alltmer. Han tycker det är trist att journalisterna börjar fungera enbart som innehållsleverantörer, och menar att yrket måste innebära något mer än att enbart dra in pengar till medieföretagen.

Jag håller med Gunnars Nygren, men jag tror ändå att bilden han målar upp är något överdriven. Visst ser vi en ökad globalisering i världen och enorma mediekonglomerat tar över stora områden. Rupert Murdoch köpte till exempel nyligen Dow Jones och adderade det till sitt imperium News Corporation. Men jag vill ändå inte påstå att journalisternas roll är så infekterad som han förevisar. Det går inte att peka ut en skyldig syndabock utan jag tror snarare att det är samhället som håller på att förändras. Medierna smälter samman alltmer. Man kan numera såväl se på TV som läsa tidningen och lyssna på radion via nätet och det är därför inte så konstigt att journalisternas roll har kommit att se något annorlunda ut. Men som sagt så tror jag inte att journalistiken är på väg att dö ut på grund av detta. Dock har han nog rätt i att man som journalist måste arbeta något hårdare och anpassa sig till utvecklingen som sker.

Nick Davies intresse för journalistikens förändrade ställning väcktes främst efter invasionen i Irak. Det stod i princip på varje löpsedel att USA invaderade Irak på grund av att landet hade massförstörelsevapen – något som senare visade sig vara felaktigt. Nick Davies menar att på grund av mediernas stora roll i händelsen är det viktigt att kritisera detta. Han väljer ett strålande exempel för att diskutera problemet. Det var ett enormt snedsteg medierna gjorde, och jag minns hur lurad man kände sig. Även om jag tar med en nypa salt vad som skrivs i Aftonbladet så brukar jag känna mig tillförlitlig med en källa som BBC.

En del av problemet var bristen på tid. Allt ska numera gå så fruktansvärt fort. Precis som Gunnar Nygren nämner så har vi gått från en deadline om dagen till en konstant löpande deadline. När en betydelsefull händelse som invasionen av Irak sker vill medierna ut med så mycket information som möjligt, så snabbt som möjligt, och helst vara först med det dessutom. Tidspressen gör att alla källor inte kollas upp och så vidare, vilket är ett väldigt stort problem. Det är även ett problem att journalister idag använder sig mycket av andrahandsmaterial som nyhets- och pr-byråer – även detta på grund av tidsbrist.

Slutligen bör också journalisternas alltmer tydliga positionering vid datorn kritiseras. Ett verkligt, målande reportage om Buenos Aires kan och bör inte skrivas inne på ett kontor på Östermalm. Lite överdrivet visst, men en stor del av journalistyrket är att beskriva verkligheten som den är och detta måste göras genom att journalisten själv är en del av den. I kombination med detta måste man fortsätta att sträva efter att det man skriver är baserat på tillförlitliga källor. För även om man inte ska ”tro på allt som står i tidningen” är väl ändå sanningen ett av de viktigaste målen att sträva efter som journalist?

Blogginlägg B: Pressetik och murvelmoral

Redan i samband med den första nyhetsartikeln inom journalistiken ifrågasattes min etiska bedömningsförmåga och jag insåg vilka problem man kan ställas inför. Jag valde att besöka en rättegång om djurplågeri där en kvinna stod åtalad för att ha misskött sin katt. Redan när jag läste förundersökningen fick jag en dålig känsla. Oprofessionellt nog kallades hon psykkvinna och polisen hade gett henne öknamnet kattkvinnan. Jag funderade på hur jag skulle ställa mig till detta.

Ville jag åstadkomma ett så högt journalistiskt sensationsvärde som möjligt och jobba i Hänt Extras fotspår skulle jag benämna henne som detta och få till en tjusig uppseendeväckande rubrik. Men jag kände att det gick emot mina principer. Det känns meningslöst att använda nedvärderande uttryck om någon på det sättet för att få en spännande rubrik eller sälja fler tidningar. Min inre röst sade något klyshigt i stil med: gör det enda rätta. Psykkvinnan blev i min artikel därför endast kvinnan.

Jag tänkte vidare kring detta då jag läste på PO:s hemsida om när GT 2006 fälldes för publiceringarna om Hagamannen. Tidningen gav ut uppgifter om mannens familj, det publicerades en bild på familjens hus och grannarna intervjuades. Familjen anmälde GT då de kände sig djupt kränkta vilket jag förstår. Osmakligt av GT då de publicerade detta mindre än ett dygn efter att familjen informerats om gripandet.

Fallet bryter mot flera punkter i de etiska reglerna för press, TV och radio, och jag tänker framförallt på de som rör personlig integritet och namnpublicering. Man ska avstå från publicitet om inte ett stort allmänintresse finns som kräver offentlig belysning. Detta fanns dock verkligen i det här fallet. Det hade skett en serie kvinnoöverfall under flera års tid i Umeå. Folk var rädda och givetvis intresserade av att hitta förövaren så fort som möjligt. Men innan någon är dömd är det farligt att peka ut personen och dess anhöriga. Det är högst väsentlig att tänka på att en person som är misstänkt för ett brott faktiskt alltid är oskyldig until proved otherwise. Tänk på vilken stämpel man får om man anklagas för ett brott. Tänk sedan att detta inte ens är sant. Man har lätt förutfattade meningar och i en så seriös anklagelse är man ofta sen stämplad för livet, även om man aldrig fälls.

GT hävdade att även om dem inte avslöjat hans identitet skulle uppgifterna ändå spridas snabbt från andra håll och det fanns inte några direkta tveksamheter om att den gripne var just Hagamannen. PO:s bedömning och senare PON:s beslut blev att GT inte iakttagit god publicistisk sed och att tidningen borde klandras. Jag tycker att bedömningen var helt korrekt. Nu var uppgifterna riktiga och man hade gripit rätt man MEN det ger dem ändå ingen rätt att döma ut personen i förväg och framförallt inte så snabbt på grund av hänsyn till de anhöriga.

Det är givetvis av största vikt att det som presenteras i nyhetsutbudet är sant. Som det säkert märks är jag även mycket för punkterna som berör respekt av människors integritet. Möjligtvis kan mitt sätt att tänka göra att ingen läser mina artiklar i framtiden. De kanske blir lite ospännande för att jag vill ta hänsyn till alla inblandade parter... men men jag kommer i alla fall sova gott om natten :)

Vem är egentligen Janne Josefsson?

Jag räknar med att inom den närmaste veckan få en helt ny bild av personen som ibland kallats "Sveriges främste journalist". Då jag ska göra en personresearch på just herr Josefsson räknar jag med att luska fram några lik i garderoben. Nej skämt åsido, det ska bli intressant att se hur mycket information man faktiskt kan få fram om en person.

Jag måste erkänna att jag tidigare inte reflekterat över hur mycket information som finns tillgänglig för allmänheten. Detta är definitivt väldigt positivt men jag kom på mig själv med att höja på ögonbrynen när jag insåg hur mycket som faktiskt är offentligt... Något naiv kanske?

Valet av person är väldigt intressant. Tänk vilken skandal det skulle bli om en så framstående granskande samhällsreporter som just Janne skulle ha ett antal prickar i körkortsregistret eller skattefuskat! Nej, i ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att hitta sådana uppgifter. Janne har genom åren upprört många människor och något säger mig att det därför gjorts en hel del research på honom förut. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag ska därför nu bege mig till skatteverket i Lund och luska.

Blogginlägg A – nyhetsveckan som gått

Veckan har varit fylld av information kring det amerikanska presidentvalet i såväl tv och radio som i tidningarna. Personligen tycker jag det är fruktansvärt intressant att följa så det gör mig faktiskt ingenting att det läggs så stor vikt vid valet. Att det skrivs mycket om de personer som har en möjlighet att snart äntra positionen som världens mäktigaste person är enligt mig och säkerligen de flesta nyhetsvärderare ingen konstighet. Ser man exempelvis till Håkan Hvitfelt som skrivit en hel del om nyhetsvärderingsteorier så passar det amerikanska presidentvalet in utmärkt på flertalet punkter. Det behandlar politik och berör elitpersoner, det har inte ett geografiskt nära avstånd, men en kulturell närhet som ändå gör att det intresserar oss mycket. Några övriga nyheter jag reflekterat över är det senaste skottdramat i USA och domen som föll i fallet Beltran.

Sex döda i ny skolmassaker. Så lyder rubriken i en artikel i DN. Jag fastnade en bra stund framför SVT24 igår natt då det meddelades om det senaste skottdramat på en skola i USA. Det som skrämmer mig är att det är just det senaste skottdramat. Man börjar nästan vänja sig vid och få känslan av att skottlossningar på skolor är en vanlig företeelse i USA. Nu överdriver jag givetvis när jag säger att det skulle vara en vanlig företeelse men det skrämmer mig då jag tror att det inte är alltför långt kvar tills detta blir realitet även i Sverige.

Till att börja med ges dödsfall och olyckor alltid stort utrymme i medierna och stor uppmärksamhet ges då det är barn/ungdomar inblandade. Det sker i USA som är ett land relativt nära vår levnadsstandard/kultur i Sverige. Kopplat till de nyhetsvärderingsteorier vi studerade under medie- och kommunikationsvetenskapen jag läst tidigare så hade Shoemaker, Chang och Brendlinger en teori som fokuserade mycket på avvikelser. När det sker något speciellt som vi inte är vana vid får det stor uppmärksamhet, och folk vill veta mer om händelsen. Som jag nämnde innan så skrämmer det mig att det tycks ske så ofta men det är givetvis fortfarande en avvikelse från det normala när en tidigare elev går in i sin gamla skola och skjuter ihjäl lärare och elever.

Det har senaste tiden varit ett gigantiskt medieuppbåd kring Tito Beltrans rättegång. Beltran åtalades i januari för våldtäkt då han misstänks ha förgripit sig på en 18-årig tjej. De flesta har väl hört något om historien. Intressant i sammanhanget är givetvis att tjejen råkade vara Maria Lundqvists barnflicka. Vad som gör detta helt fantastiskt ur mediesynpunkt är det faktum att vår kära schlagersjungande guru Carola lyckats komma med på ett hörn också. I veckan föll också domen från Ystads tingsrätt som löd: 2 års fängelse för Beltran och 112 035 kronor i skadestånd till barnflickan.

Man kan säga vad man vill om den skandalomsusade rättegången man ska man fundera ur nyhetsvärderingssynpunkt är det inte konstigt att fallet uppmärksammades så mycket. Den amerikanske journalisten Walter Lippmans formulerade redan 1924 två klassiska kriterier för vad som är en nyhet: Den ska väcka känslor hos läsaren och den ska erbjuda läsaren möjlighet till identifikation. Detta uppfylls tydligt i Beltranrättegången. Det sker i Sverige, handlar om en ung tjej som anklagar en man för att antastat henne, givetvis väcker det känslor. En våldtäkt upprör alltid, men att det är en känd svensk operasångare som anklagas för brottet gör händelsen mer intressant, händelsen är rätt unik också då fallet faktiskt är åtta år gammalt och att ingen teknisk bevisning finns överhuvudtaget. Det har varit rena rama cirkusen, lägg till följande incidenter och det känns självklart att Aftonbladets löpsedlar fyllts till bredden varje vecka den senaste tiden:

Förre justitieminister Thomas Bodström agerar målsägarbiträde till barnflickan.

Tito Beltran kollapsar i rättssalen.

Robert Wells, Maria Lundqvist, Lill Lindfors och Carola Häggkvist har vittnat.

I rest my case.

JUSTICE-intervju imorgon damn it!

Helt galet, blir uppringd idag och tillfrågad om jag inte kan intervjua JUSTICE för radion. Trodde intervjun var nedlagd pga det enorma trycket men tydligen löste det sig! Är sjukt nervig, Vad ska man säga? Vilka frågor är roliga att ställa och gör att de inte blir uttråkade efter några minuters prat? Finns det några frågor de aldrig fått förut månntro?

I dagsläget har jag väl extremt bra koll på diskografin, allt de gjort och det faktum att det är XAVIER de ROSNAY & GASPARD AUGE som är duon från Paris. Men så mkt mer fakta om herrarna har jag inte...hmm Xavier är 82:a, Gaspard 79:a, ja that's about it. Ska gräva in i den sista googlelänken imorgon...

Hmm ja sjukt spännande blir det i alla fall. Intervjun kommer inom en snar framtid.

Ahh min första riktiga blogg!

Galet jag brukar inte ligga efter med nymodigheter men blogg har inte intresserat mig tillräckligt (trots intensivt dagsboksskrivande i flera år...) mycket för att jag ska skaffa mig en egen. Men då journalistkursen jag precis påbörjat krävde en blogg var det ju lika bra att skapa en :)

Trevligt trevligt, ska arbeta hårt på att börja använda mig av denna och försöka dra ner på facebookandet något...det är verkligen på tiden...